Omöjligt för mig att få vänner

[Teal Quceky]

Jag är 21 år. Över hela mitt liv har jag aldrig haft en enda vän, vare sig det vore som ett barn eller nu. Jag var helt ensam i hela grundskolan, sedan i gymnasiet hade jag en kompisgrupp som kickade mig och snart började även hela klassen exkludera mig. Nu är jag i universitetet och har 80 personer i klassen. Jag pratade med alla, hade kul med alla och känner att jag gjorde ett bra intryck på alla, men de betraktar mig fortfarande som en främling eller endast en bekant. Alla av dem är redan nära varandra men jag är fortfarande utan en enda vän. Jag försökte klubbar och hobbies men där har jag också lämnat med endast bekanta och inget mer. Varje gång jag pratar om det med någon säger personen “alla kommer inte bli dina kompisar” eller “de klickar inte med dig”. Men om man tänker ur denna perspektiv så klickar INGEN med mig, och så är INGEN I HELA VÄRLDEN menad att vara min vän.

Jag blev diagnostiserad med autism men även de personer med autism som jag har pratat med har i alla fall en bästa kompis. Jag har ingen alls. Det känns så orättvist att jag inte får ha kul i livet bara pga att ingen i hela världen “klickar” med mig. Jag tänker på om det bara vore lika bättre om jag inte fanns längre

[Pink Vivyno]

Först så vill jag säga vad modig du är att dela med dig och tack för att du gör det❤️ Du är viktigt! Min dotter är ungefär din ålder. Hon har sagt liknande saker som du beskriver. Jag har full förståelse för att hälsosamma ungdomar har svårt att hitta kompisar pga att allt nu för tiden handlar om views, social media och hur man ser ut och hur många kompisar man har.  Jag kan också meddela att ingen av dessa som har massa med views och kompisar är inte lyckliga heller.
Jag sa till min dotter. Var inte kompis med någon som inte vill dig väl ändå bara för att ha ”någon ”.  Fokusera på vad du älskar att göra även om du gör det ”ensam”. För henne så är det hästar, att rida, plugga inför tentor, ta hand om sig själv, ta hand om och älska sin hund, göra saker som gör henne glad och stödjer henne inför framtiden.
Något att förstå är att de flesta ungdomar är vilsna nu för tiden och vill göra vad som helst för att passa in. Operera sig, dieter och diverse självskadebeteenden vilket är så TRAGISKT!!

Gör det du älskar och får dig att må bra!! Det är samhället som blivit sjukt och tyvärr de flesta känner sig tvungna att anpassa sig efter en sjuk och ohälsosam norm.
Åter igen gör det som får dig att må bra! Du kommer att få bra vänner tillslut 💪🏽 Under tiden så förvalta det absolut viktigaste förhållandet och vännen du har, dig själv!
Min dotter var inne i samma karusell som dig och var ledsen.  Sedan kapade hon dåliga vänner och var själv och bara gjorde saker som hon gillade och lyfte henne. Nu mår hon så otroligt mycket bättre och vänner är inte avgörande utan kvaliteten om de tillför något positivt eller ej.
kram från en mamma ❤️

[Teal Bitulu]

Teal Quceky skrev:

Jag är 21 år. Över hela mitt liv har jag aldrig haft en enda vän, vare sig det vore som ett barn eller nu. Jag var helt ensam i hela grundskolan, sedan i gymnasiet hade jag en kompisgrupp som kickade mig och snart började även hela klassen exkludera mig. Nu är jag i universitetet och har 80 personer i klassen. Jag pratade med alla, hade kul med alla och känner att jag gjorde ett bra intryck på alla, men de betraktar mig fortfarande som en främling eller endast en bekant. Alla av dem är redan nära varandra men jag är fortfarande utan en enda vän. Jag försökte klubbar och hobbies men där har jag också lämnat med endast bekanta och inget mer. Varje gång jag pratar om det med någon säger personen ”alla kommer inte bli dina kompisar” eller ”de klickar inte med dig”. Men om man tänker ur denna perspektiv så klickar INGEN med mig, och så är INGEN I HELA VÄRLDEN menad att vara min vän. Jag blev diagnostiserad med autism men även de personer med autism som jag har pratat med har i alla fall en bästa kompis. Jag har ingen alls. Det känns så orättvist att jag inte får ha kul i livet bara pga att ingen i hela världen ”klickar” med mig. Jag tänker på om det bara vore lika bättre om jag inte fanns längre

Igenkänning på dessa människors avståndstagande.

Jag har analyserat mig själv så många gånger och undrat om jag gjort något fel. Om jag tittat konstigt, sagt något fel, varit fel… Tillslut trott att något av dessa saker varit anledningen, fått stark ångest, dåligt samvete och tänkt att jag nästa gång ska göra bättre ifrån mig, eftersom det sista jag velat har varit att skada någon. Efter många år fick jag hjälp med att förstå att deras reaktioner till större delen berodde på deras osäkerhet som de genom mina ögon kunde se inom sig själva. Jag synade deras spel genom min blotta närvaro. Trots att jag sen i vuxen ålder hittade sätt att gömma undan min osäkerhet genom egna fasader så slutade det ofta i denna uteslutning. Jag kunde inte låtsas som dom. Det var som att de var gjorda av sten medans jag var gjord av plast.

Den som inte kan spela med och anta dessa koder blir automatiskt ett hot mot gruppen eftersom gruppen som helhet bygger på gruppmedlemmarnas lögner. Alla däri måste bete sig likadant så att medlemmarna ska få fortsätta känna samhörighet och förtjäna medlemskap.

Jag upplever att det även finns autister (som jag själv) som har detta seende och som därmed fått erfara detta utanförskap.

Kanske är det något liknande som skett i ditt fall…